Idag kunde Gustav se sparkar utanpå magen. Har känt sparkar sedan 2 veckor tillbaka och även sett utanpå men nu kunde även gustav se det vilket är så roligt! 

Iochmed att jag är den som bär barnet så blir det ju automatiskt jag som känner allting också. Försöker därför att inkludera Gustav i allt som händer så han inte känner sig utanför eller oviktig, för det är han ju verkligen inte. 

Det är så många gånger som jag sett sparkar utanpå magen men då har de alltid slutat när Gustav ska komma och titta.. Samma sak med att känna sparkarna med handen. Ibland har vi haft tur att han kunnat känna några stycken men i takt med att sparkarna blir starkare vill jag inte att han ska missa en enda sekund. 

 

Imorse när jag vaknade kände jag en så enorm längtan till förlossningen. Har aldrig känt det innan då det mestadels varit rädsla men idag så kände jag verkligen "åh kan det inte bli min tur snart". Längtar tills värkarna drar igång så vi kan ringa förlossningen och sedan komma in och få ett rum. Längtar till att börja krysta för att sedan få upp vår son på bröstet. Det kommer vara en så overklig känsla men min lyckligaste stund i livet. Absolut, det kommer ju göra ont, men jag har en positiv attityd till det som jag hoppas finns tills det är min tur att åka till förlossningen. En positiv attityd kan verkligen göra skillnad när det kommer till smärta. 

 

Kan ju uppdatera senare när vår son har kommit och se hur det egentligen blev. Det låter ju verkligen som att jag tar detta med en klackspark men det kan jag lova, det gör jag inte! När jag fick veta att jag var gravid började mina tankar direkt gå till att göra kejsarsnitt. Tänkte på det väldigt mycket och visste att jag har goda argument för att få igenom min vilja. Då är det inte förlossningsrädslan som är argumentet, utan mycket mer. 

Hade nästan bestämt mig för att jag skulle kämpa för kejsarsnitt när jag började tänka på tiden efter förlossningen. För mig är det väldigt viktigt att inte känna mig fångad i min egen kropp om man kan säga så. Iochmed att kejsarsnitt är ett stort ingrepp så kommer det ju "konsekvenser" med det såklart. Att inte kunna röra sig obehindrat, gå, ta sig upp ur sängen osv känns för mig inte bra. Att inte kunna hålla min son på det bekvämaste sättet eller amma i en skön position går även det bort för mig. Även såret och de ärr jag kommer få efter känns jobbigt, man vet ju inte om man har otur med den som syr igen efter ingreppet. Har sett alla möjliga ärr där det är fickor i och där huden hänger över ärret. Skulle inte känna mig bekväm i min kropp.

 

Så jag har bestämt mig för att föda vaginalt. Det kommer göra ont och jag kommer antagligen med största sannolikhet ångra mig i samma sekund som det drar igång. Men jag visualiserar mig själv efteråt när jag gått igenom det. Jag kommer tacka mig själv för att jag gick igenom det.